hultqvist

Kategori: Texter

Mina tankar kring att vara lång

Det här med att vara lång som tjej, stolt det ska man banne mig vara, jag har ju liksom en fot in i modellvärlden. Och visst hade det varit kul att prova på att arbeta som modell men med största sannolikhet kommer det aldrig ske. Att vara modell handlar om så himla mycket mer än din längd! Tanken har även slagit mig många gånger om det verkligen är så himla stiligt att vara lång, varför skulle folk annars stirra, lägga kommentarer när jag klär på mig klackskor, varför gör dom det om det nu är så himla snyggt? 

Jag talar inte bara för oss som är långa utan även för de som är korta. De får också höra kommentarer, höra folk viska bakom ryggen och utsätts för blickar. Men man kan liksom inte rå för hur man föds. Även fast vi kanske många gånger hade velat så går vi inte in i en butik som Ikea och väljer hur vi ska se ut, vi står inte bland några hyllor och pekar ut vilka ögon, vilka mått, vilken hårfärg eller hur synliga kindben vi ska ha och inte heller vilka som blir våra föräldrar eller vilka som blir vår släkt. 

Jag har min kära Alibin så jag bryr mig inte om vad andra tycker. Men om mitt liv hade varit annorlunda och jag hade varit singel så lovar jag er att jag hade tagit på mig converse istället för ett par snygga, läckra klackar. Eftersom jag hade varit mer påverkad av vad andra tycker. Folk är nog inte medvetna om att kommentarerna sätter sig lika hårt som en gjuten stenmur. Jag minns en gång när jag var på en resturang och en servitör kommer fram till mig och sa " akta så du inte slår i taket".  Jag skulle aldrig någonsin få för mig att yttra mig så till någon, men han kunde det och tyckte det var ganska kul medans jag tog ganska illa upp och ville åka hem. 

Det må låta som att jag har världens komplex över att vara lång men nej inte längre. Det var förr som jag hade komplex över det. Idag älskar jag att vara lång och trivs i min kropp. Det är inte jag som är problemet, jag är den jag är född till att vara. På det viset har det blivit lättare för mig och jag kan skaka av mig kommentarerna.  

Det jag försöker säga är att tänk på vad ni säger till andra människor. Det kanske inte låter så illa hos dig men det kan tolkas annorlunda hos någon annan.

Sluta leta och börja leva

   

  

Fler borde sluta leta och istället börja leva för så länge du fortsätter kommer du aldrig finna den rätta. Det är när vi letar som vi ställer krav och söker efter en person som egentligen inte existerar. Man föreställer sig hur denne person ska se ut och hur denne ska vara och det gör oss blinda. Det ända man ser och tänker på är alla krav man har och uppfyller ingen dessa så blir vi inte intresserade. Men ingen är perfekt, varken utanpå eller inombords och det vet vi alla. Så det jag menar är sänk dina krav och bred ut dina vyer. Inte ska du ta vem som helst men öppna dig för förslag som eventuellt dyker upp och ge det en chans eller kanske två om det så behövs. Men kom först och främst ihåg att kärlek kräver ibland tålamod och en del väntan men det är det värt för kärleken är underbar. Jag kan av egna erfarenheter tala om att jag aldrig någonsin har letat efter kärleken men när jag minst anat det så har den varje gång varit framför mina ögon. Två gånger har jag varit kär och min första kärlek var väldigt speciell som jag evigt kommer vara tacksam för att ha fått uppleva och bära med mig livet ut. Idag är jag lika kär som för ett år sedan i min pojkvän Albin. 

 

Om att vara lång och aldrig våga bära de där skorna

Jag har aldrig i mitt liv ägt ett par klackskor, eller jo när jag var mindre men då fick jag väldigt ofta höra att jag redan är lång och behöver inte ha sådana skor eller "jag känner mig som en dvärg nu när jag står bredvid dig". Just dessa kommentarer tror jag inte folk är medvetna om att de faktiskt känns, man tar illa upp och blir osäker i sig själv. Tänk dig själv få höra att du är för kort och borde gå runt i högre skor för du är så liten och måste komma upp lite, same thing. 

Jag har några i min närhet som är långa och vi pratar jämt när nyår eller någon annan högtid närmar sig att man inte vet vilka skor man ska bära för man vill inte bli "för lång". Ballerina skor går inte att bära på vintern, det är för kallt och skulle mest se konstigt ut, conversen hemma är slitna och man känner sig inte så värst uppklädd, det är ju liksom skor som man använder till vardags och stövlarna som ligger i garderoben passar liksom inte ihop med sin outfit, så tillslut få det bli de där conversen iaf för man inte vågar, man vill inte sticka ut och man vill slippa kommentarerna om att man är såååå lång. Och vem är största bovven till detta? Juste du tänkte rätt, media har gett oss bilden att killar ska vara längre än tjejer. Killar ska vara stora och beskyddande för om han mindre funkar inte det. 

Jag har tröttnat på detta och har bestämt mig för att jag ska inhandla mina första klackskor. Men det kommer krävas många timmar mental förberedelse innan jag kliver utanför dörren och visar upp mig för jag vet att folk kommer titta och tänka. Man har liksom lärt sig vad samhället tycker förutom de som redan är långa. De tycker mest man är modig som har mod till att klä på sig de där skorna. Men jag tänker trotsa allt detta och bära upp mitt första par stolt som en tupp. För jag ÄR stolt över att vara lång. Och det tycker jag att du också ska vara! Sätt på dig de där skorna som du så gärna vill ha och sträck på dig och visa dina långa sexiga spindelben.

Tack o hej för mig!

Med dessa shoes on är jag nästan 1.90. För lång? Nej, det finns inget som heter för lång. Det är du som sätter den gränsen, ingen annan. 

 

 

Hur snygg är inte Candice Swanepoel i sina långa ben? Juste! 

Att förlora någon

Jag brukar alltid tänka att saker sker av en anledning. Saker och ting blir som det blir för att man antigen ska lära sig av det eller komma nämre någonting bättre. Men en sak som jag aldrig kommer förstå är när farfar gick bort.  

Den 8e mars 1998 tidigt på morgonen kom en tjej till världen. Den tjejen det var jag. Sen den dagen har min farfar alltid funnits där för mig. Han har hållt mig i handen, han har burit på mig i sin famn, han har tröstat mig när jag har varit rädd, han har torkat mina tårar när jag har varit ledsen och han har läst godnatt sagor (favoriten var kossan mu). Men åren gick och jag den lilla tjejen blev äldre, farfar höll mig inte längre i handen, han bar aldrig omkring på mig och han läste inte längre godnatt sagor. Men en sak slutade han aldrig med, att finnas där när jag behövde honom.

Farfar lärde mig väldigt mycket, många saker som jag inte ens tror att han vet om, att aldrig ge upp, för det gjorde han aldrig. För ca 30-40 år sedan var min farfar med om en bilolycka.Förlamad i armen var bara en av alla skador, och sen dess gick han på väldigt starka mediciner och levt med konstant värk dygnet runt. Men gav han upp? Nej aldrig. Han klagade sällan på sin värk men när han gjorde så var det hemskt att vara maktlös. Att inte kunna göra någonting, det spelade ingen roll vad jag sa, värken skulle aldrig försvinna ändå. Att se en sådan fin männsika lida är hemskt. För fin människa det var han. Han brydde sig om alla, han dömde aldrig människor, han ställde alltid upp, han var generös, han var omtänksam och ville alltid alla väl. Fler som farfar så hade denna planeten varit en bättre plats.

Men före exakt åtta månader sedan, den 31a december, en dag jag inte vill minnas. Hade jag mina sista timmar, minuter och sekunder tillsammans med min farfar. Kunde jag prata med honom? Nej, kunde han se mig? Nej. Jag hoppas bara att han kände min närvaro, att han såg på något sätt hur mycket jag grät och när jag sprang ut i korridoren och skrek. Skrik som talade för panik och rädsla.

****

För att svsluta detta inlägget ganska fort då jag inte längre kan se tangenterna. Vill jag bara säga till alla er där ute, ta ingen för givet, om det så är en flick/pojk-vän, en bästa kompis eller släkting. För du vet aldrig när sista dan är slagen. Visa din kärlek och din uppskattning, du kommer inte ångra dig. 

 

// flickan som stolt bär på efternamnet hultqvist.

 

Ett av alla tusen minnen tillsammans med min fina farfar. Norge 2013. 

Tack för allt farfar