hultqvist

Kategori: Texter

Rädd för att glömma

Ni vet sådana där mickropauser man ibland kan ta mellan allt plugg? En sån där snabb paus när man tar upp mobilen för att kolla notiser från vänner, sociala medier eller bara för att kolla bilderna i din telefon. Well...en sådan paus hade jag idag när jag pluggade och det var då som ett foto av farfar dök upp. Jag började genast tänka på honom, hur han brukade låta i telefonen när jag ringde men minnet svek mig. Allt jag har kvar är känslan som hans fraser kunde ge mig. Jag blir så ledsen av att minnet har svikit mig. Farfar gick bort nyårsafton 2013, det är alltså två år sedan han gick bort. Jag vill att minnet ska vara lika klart som bilderna på min telefon. Jag vill aldrig glömma, jag är rädd för att glömma. Rädd för att kanske en dag också glömma bort känslan jag fick under och efter mina telefonsamtal med honom. Den där glädjen och leendet på läpparna han alltid gav mig. 

Å andra sidan så orkar jag inte alltid att minnas heller. Som när vi för någon helg sedan kollade på gamla filmer, jag, farmor och resten av min familj. Farfar kom i bild och jag fick på två år (730 dagar, 17520 timmar) höra hur hans röst brukade låta. Då vattnades ögonen och jag ville så himla gärna spela in allt han sa till mig bara för att starta det då och då. Men jag vet att det skulle bara förstöra mig ännu mer.

Älskade farfar, jag saknar dig<3

Om sorgen att leva utan sin bästa vän

 Hur ska man förklara för någon som aldrig har förlorat någon de verkligen älskar, hur det känns att leva med en ständig sorg och saknad? Hur ska man förklara hur det känns att aldrig mer få se, höra eller känna den du älskar närhet? De kommer aldrig förstå att de tomrummet aldrig går att ersätta. Om man förlorar en kompis eller en partner så går dom att ersätta. Men en ny farfar kommer och går inte. Jag kommer aldrig någonsin hitta någon som tar min farfars plats. Och jag tycker det är så orättvist, att jag än idag inte vet vad som hände den där kvällen, att jag aldrig fick chansen att tala om hur mycket jag älskade honom. Men jag vet att en dag ses vi igen, inte här men i en annan värld. Det är det jag tror och hoppas på. Jag måste tro på det för att orka med att leva med min saknad.

Min farfar, min favorit, fan vad jag saknar dig<3

 

Det är viktigt med riktiga vänner

Med tanke på hur mitt liv har sett ut de senaste veckorna så har jag verkligen märkt hur viktigt det är med riktiga vänner. För när jag mår dåligt, känner mig förvirrad och osäker så stänger jag in alla känslor och ljuger om hur jag mår. Jag berättar inte förens jag får nog, förens hinken är full och väller över, det är först då jag öppnar upp mig och berättar. Men under den tiden som jag stänger inne alla mina känslor och tankar för mig själv är jag tystlåten, blir lätt irriterad, och är väldigt tråkig att umgås med. Men det är då som de riktiga vännerna ska veta att man mår dåligt, de går inte på ditt fakade leende. De ställer upp och finns där för dig på riktigt, de skickar inte bara ett sms och hoppas att du snart ska må bättre.

Människor kommer och går hela tiden, så när du mår bättre, ta då en stund och fundera över vilka det var som ringde och peppade dig, vilka du kunde gråta framför, vilka som höll på dina hemligheter, vilka du kunde skratta med, vara ditt barnsliga jag med, och vilka du kunde ha de där djupa diskussionerna med. För de är dom som du aldrig ska låta gå. 

Jag saknar min farfar, varje dag

Att möta tanken om att min farfar inte längre existerade i denna värld, inte utanför min port, runt hörnet, i Stockholm eller i någon annan stad var för mig hemskt. Mina ögon fylldes med tårar, jag fick svårt att andas och drabbades utav panik. Men idag, lite mer än ett år senare har jag insett, och accepterat att min farfar (även bästa vän) inte längre finns. Det gör fortfarande ont när jag tänker den tanken, det liksom hugger till i hjärtat men jag kan idag hantera det och det är jag så himla stolt över! För att mista en person som betyder så himla mycket, har gett dig så himla mycket, har lärt dig så himla mycket, har älskat dig så himla mycket och gjort allt för dig är obeskrivligt tufft. Man kan inte riktigt förstå förens man själv har varit med om det.

Min farfar försvann bara över en natt och det kan någon i din närhet också göra. Så snälla, för min men främst för din egna skull, ta ingen för givet! Visa din kärlek och uppskattning för du kommer inte ångra det.

Farfar är det du?

Många gånger undrar jag om du tittar ner på mig och är stolt över mig, om du är stolt över vad jag har åstadkommit under mina 17 år på jorden. Ifall du stöttar mina val jag har tagit, du som är så klok. Finns du runt omkring mig utan att jag kan se dig? Är det du som styr min magkänsla? Är det du som gör att jag har växt som person och vågar mer? Är det du som visar mig vägen i livet? Är det du som har skyddat mig när jag har varit nära på att råka illa ut? Många gånger ställer jag mig dom frågorna men jag får aldrig något svar.

Du är den som vet allting om mig, det vet jag och det kan ingen säga något om, även fast jag har förändrats ganska mycket, från åren jag var fem till nu. Du kan mig in och utantill, du vet vad som gör mig glad, du vet vad som irriterar mig, du vet vad som sårar mig och du vet de rätta orden när ingen annan vet. 

Jag fantiserar ofta om saker vi aldrig hann göra, om du hade lyckats lära mig köra bil precis som du lärde mamma, hur du skulle titta på mig när jag fyller 18 och säga något i stil med " farfars flicka har blivit så stor jag minns..." och hur jag skulle springa fram och krama om dig och farmor när jag är världens lyckligaste och tar studenten. 

När livet är tufft men också när det känns oehört bra (som idag) så är det dig jag tänker på. Då ler jag lite mer, då skrattar jag lite mer, då är jag lite mer tacksam och ännu mer lycklig, det ger mig liksom en känsla av att jag lever för dig med.