hultqvist

Kategori: Personligt

Om sorgen att leva utan sin bästa vän

 Hur ska man förklara för någon som aldrig har förlorat någon de verkligen älskar, hur det känns att leva med en ständig sorg och saknad? Hur ska man förklara hur det känns att aldrig mer få se, höra eller känna den du älskar närhet? De kommer aldrig förstå att de tomrummet aldrig går att ersätta. Om man förlorar en kompis eller en partner så går dom att ersätta. Men en ny farfar kommer och går inte. Jag kommer aldrig någonsin hitta någon som tar min farfars plats. Och jag tycker det är så orättvist, att jag än idag inte vet vad som hände den där kvällen, att jag aldrig fick chansen att tala om hur mycket jag älskade honom. Men jag vet att en dag ses vi igen, inte här men i en annan värld. Det är det jag tror och hoppas på. Jag måste tro på det för att orka med att leva med min saknad.

Min farfar, min favorit, fan vad jag saknar dig<3

 

My wonderful grandma

Jag skulle vilja ägna ett inlägg till min underbara farmor!

Farmor,

Det finns en drös med saker som livet inte kommer ge mig men allt det där spelar ingen roll för livet har gett mig dig, Världens bästa farmor. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är över att ha dig som farmor. För det finns liksom ingen annan som är så stolt som du är över att ha den rollen. Du visar oss hela tiden att jag och Alexander är ditt allt och vi går alltid i första hand. Du påminner oss hela tiden att du är stolt över vad vi har åstadkommit här i livet och att du tror på oss. Du tror på att vi kommer lyckas i livet oavsett vilka mål vi har. Och du är alltid vid vår sida oasvett om vi gör rätt eller råkar göra fel. Jag antar att det är därför jag känner mig så himla trygg i din närhet. 

Jag hoppas att jag i framtiden kan vara lika kärleksfull, stark, ambitiös, och framgångsrik som du. För det du har åstadkommit med i ditt liv  misslyckas många andra med. Du har utbildning, du har arbetat hela livet, du har funnit kärleken och älskat farfar, du har stöttat farfar lite extra efter olyckan, du har upppfostrat två söner, du har gett din familj och vänner kärlek och glädje och du har också lärt dina två barnbarn om livet. Hur kan du!? Hur hinner du!?

Min kära farmor, nu när farfar inte längre finns i livet så är det mig du få ropa på när du behöver hjälp. För jag lovar med handen på hjärtat att jag alltid kommer ställa upp. Precis som du alltid gör för mig. 

Jag älskar dig nu och så länge jag lever

Jag saknar min farfar, varje dag

Att möta tanken om att min farfar inte längre existerade i denna värld, inte utanför min port, runt hörnet, i Stockholm eller i någon annan stad var för mig hemskt. Mina ögon fylldes med tårar, jag fick svårt att andas och drabbades utav panik. Men idag, lite mer än ett år senare har jag insett, och accepterat att min farfar (även bästa vän) inte längre finns. Det gör fortfarande ont när jag tänker den tanken, det liksom hugger till i hjärtat men jag kan idag hantera det och det är jag så himla stolt över! För att mista en person som betyder så himla mycket, har gett dig så himla mycket, har lärt dig så himla mycket, har älskat dig så himla mycket och gjort allt för dig är obeskrivligt tufft. Man kan inte riktigt förstå förens man själv har varit med om det.

Min farfar försvann bara över en natt och det kan någon i din närhet också göra. Så snälla, för min men främst för din egna skull, ta ingen för givet! Visa din kärlek och uppskattning för du kommer inte ångra det.

Vad jag vill göra efter studenten

Oroa er inte jag har ingen feber eller blivit knäpp i skallen, jag väl medveten om att jag tar studenten om två år. Det skulle vara ganska hemskt om jag trodde det var nu till sommaren, vilken besvikelse! Men jag menar det börjar närma sig. Två år är inte så länge och tiden går faktiskt ganska fort. I alla fall om jag tänker tillbaka på när jag började årskurs sex. Vart tog dom fyra åren vägen!? Jag har ingen aning, de var över lika fort som en vindpust. Därför tänkte jag att det kunde vara kul att skriva ner redan nu om vad jag vill göra. Vem vet, kanske har jag ändrat mig helt till den dagen eller så står jag fast vid mina mål, drömmar och tankar jag har nu. 

Alright, så 2017 är det storslagna året,  året då jag tar studenten. Det är året då jag blir fri, fri till att göra vad fan jag vill när jag vill,  precis som en jävla fågel (ursäkta mitt språk men jag blir bara så jävla glad när jag tänker på det!!) Just nu försöker jag bara leva i nuet och ta varje dag som det kommer, det känns som det är väldigt viktigt när plugget och mycket annat pressar från ovan. Så exakt vad jag ska göra och i vilken ordning är jag inte alls säker på, det är det för tidigt att ens tänka på och det vet jag säkert mer när tiden är inne. Men en sak är jag däremot säker på och det är att utnyttja min tid till max, använda all min tid till rätt saker. Många tänker nog tanken att dra till exotiskt ställe och supa dag som natt, liksom ta vara på tiden som man är ung och inte blir bakis på bara ett glas vin. Men det är inte riktigt min grej, ta det inte fel jag gillar att festa, dansa tills fötterna värker, umgås och ha kul med både människor som jag känner och med människor jag nyss träffat. Men att leva som typ i tv programmet Geordie Shore skulle inte vara min grej. Inte alls faktiskt. 

Tanken har slagit mig att det skulle vara trevligt att prova på att jobba som Aupair i något häftigt land. Kanske USA eller i Dubai där bland annat bloggaren Hanna friberg nyss har arbetat som aupair för en familj. Wow, säger jag bara efter att ha sätt alla hennes bilder! Dubai måste jag besöka någon gång i mitt liv. Men jag är lite kluven till aupair arbetet, ena delen av mig säger att det kan vara oehört kul, lärorikt och ett fantastiskt minne livet ut och den andra delen av mig skriker nej, liksom åka till ett helt främmande land för att spendera min tid på att ta hand om rika familjers barn? Njaa..jag vet inte..det låter inte lika lockande då. Jag vill ju upptäcka världen!  

En annan tanke som jag också har är att faktiskt ta steget och flytta till ett annat land en längre tid, typ Australien. Det har faktiskt slagit mig väldigt, väldigt många gånger. Ibland kan jag bara ligga och dagdrömma om hur det skulle vara, hur mycket jag skulle lära mig, hur många nya kontakter jag skulle knyta och hur mycket jag skulle växa som person. En otrolig upplevelse tror jag det hade varit! Nu är jag ingen spådam så jag vet inte hur min relationstatus ser ut om men om det skulle vara så att jag fortfarande befinner mig i ett förhållande skulle det inte få hindra mig. Bara för man har en flick eller pojkvän tycker jag inte man ska vara rädd för att ta det steget. Det kommer komma en tid då ni kommer vara tillsammans föralltid och för mig är det en väldigt viktigt att man peppar och stötta varandra till att göra saker i livet. Dessutom blir det lite utav en prövning, klarar man att vara ifrån varandra trots att saknaden är stor, ja då är det antagligen rätt men gör man inte det och både, känslor och saknad avtar så är det nog inte meningen att det ska vara ni. Men det är så jag resonerar.

Jag tillhör även den procenten i statistisken som inte vill plugga direkt efter studenten. Jag gillar skolan på sätt och vis,  det är kul när man lär sig saker som man har användning och att lära känna nya människor. Men jag tror eller snarare vet jag kommer vara alldeles för trött för att plugga efter studenten. Liksom min pluggmotivation börjar svajja redan nu så att plugga direkt efter är inget jag dras till. Jag tror det kan vara viktigt att ta en paus, liksom 13 år i skolan, man kan vara värd det.

Men för att få ihop pengar till allt jag vill göra kräver förstås ett arbete. Pengar kommer ju inte bara sådär, tyvärr. Så att ta ett jobb på typ Maxi, en klädbutik eller något annat ställe skulle kunna vara lösningen på det problemet. Att jobba i en annan stad skulle vara kul, men det kostar ju att ha ett boende så det blir nog att bo hemma när jag försöker samla ihop pengar. Att flytta till stockholm eller göteborg får jag göra när jag har utnyttjat min tid till fullo och är redo för att inta skolbänken en sista gång i mitt liv. 

Men jag antar att den "riktiga" pausen kommer när jag är färdig med min utbildning, tjänar mina egna pengar, flyttat bort från Kalmar till en stad jag trivs såååå mycket bättre i typ Göteborg eller Stockholm och har mitt egna lilla kryp in tillsammans med någon jag älskar. Då tror jag finner ett lugn och en ordentlig paus.  

Jag vet inte vad ni tycker om mina tankar och funderingar? Om två år kanske jag skrattar åt det här och undrar vad jag tänkte med. Men just nu går mina tankar åt detta hållet och jag längtar verkligen efter att få se hur det bli. Livet har så mycket att erbjuda, jag älskar det! Jag älskar livet! 

Vi ses snart igen mormor

Ett sista foto på mina underbara mormor

Tänk er en värld utan sjukdomar, en värld där alla är friska. Ditt syskon som gick bort i hjärntumör, din farfar som hade cancer eller din mormor som fick Als. Alla dom hade levt om sjukdomar inte hade funnits och vi, vi som står dom nära hade kunnat skapa fler minnen. Minnen som vi skulle minnas tillbaka på med ett leende på läpparna.

Men riktigt så bra är det inte. Vi lever i en värld där sjukdomar existerar. Als är en grym sjukdom och den tog min mormor bort från mig, min familj och alla andra som stod min mormor nära. Saknad och sorg gör mig ordlös men jag vill ändå försöka tala om vilken fantastisk mormor hon har varit. Vi träffades inte så himla många gånger om året men när vi träffades spred sig mormors glädje genom hela rummet och det är nog det jag kommer sakna mest. Att se min mormors leende och höra hennes skratt. Men även att känna hennes kärlek.
Kära mormor, om du kan se detta så skulle jag vilja tacka för allt du har gjort och gett mig under dessa 17 år som jag har vandrat på denna planet. Du kommer nu alltid finnas med mig i mina tankar. Och en sak till, om du någon gång skulle besöka lägenheten du en gång bodde i, titta då ut genom fönstret för då finns det en chans att min röda cykel står där ute parkerad på gatan och kanske men bara kanske kan du se när jag tittar upp mot ert köksfönster.
Vi ses snart igen, det vet jag! Nu är det min uppgift att ta hand om mamma.

Ett år utav saknad, min kära farfar

*Tidsinställt inlägg* 

Just denna dagen för ett år sedan trodde jag skulle bli kanon, jag skulle vakna, äta en himla god frukost och sen göra mig iordning för en himla bra nyårsafton tillsammans med mina vänner. Men riktigt så blev det inte, istället väcktes jag tidigt på morgonen utav min mamma som berättade att farfar är på sjukhuset och denna gången kommer han inte komma hem igen. Jag minns allt så klart, hur jag greps av panik, ilska, och framförallt smärta. Där låg jag på en luftmadrass mitt i flyttkaoset inne i mitt rum, tårarna sprutade och jag fick knappt luft men att gråta ut tillsammans med farmor som kom in o hukade sig ner på knäna för att bara kramas var det bästa. Min kära farfar, inte skulle han gå bort nu. Han fick och kunde bara inte lämna mig. Men så blev det.

Idag, 365dagar senare har jag lärt mig att hantera smärta och saknad men vissa dagar är lättare än andra. Hans telefonnummer har jag fortfarande inte raderat och kommer nog aldrig heller göra. Att radera det numret jag en gång alltid ringde till klarar jag inte av. Många gånger har tanken och fantasin fallit på hur det skulle låta om han svarade och när jag pratar med min underbara och helt fantastiska farmor lyssnar jag alltid efter farfars röst i bakgrunden, men ingenting hörs. 

Farfar, även fast du inte längre svarar när jag ringer så kommer du så länge jag lever alltid vara min favorit. 

Vid tolvslaget är det dig jag tänker på, då är det du som lyser upp himlen

"sometimes I feel my heart is breaking,

but I stay strong and I hold on 

cause I know 

I will see you again" 

 

Upp