hultqvist

Kategori: Minnen

Min helg

Jag inledde mitt jullov tillsammans med dessa fina tjejer, vi dansade hela natten lång och hade en någorlunda bra kväll/natt. Det blev kanske inte riktigt så som vi hade hoppats på och det var synd för sös ordnande en himla bra fest! Vaknade sedan upp trött och sliten bredvid min fina kille men det fanns ingen tid för morgonmys i det varma och goa täcket utan då var det hopp in i duschen och försöka få bort påsarna som vart under ögonen. Vi skulle nämligen hem till Albins morfar på julmiddag och jag behöver nog inte ens tala om att jag åt tills jag sprack haha. Kvällen bestod sedan av yttligare en liten fest, fast den var lite mindre och lite lugnare. Men jag begav mig hemåt ganska tidigt och spenderade istället den resterande tiden av lördagskvällen tillsammans med Albins mamma medans Albin var ute med sina vänner. 

Söndagen bestod utav en lång sovmorgon, god mat och julbak. Julmusik spelades i bakrunden när vi bakade rocky roads och saffrans skorpor som faktiskt blev över förväntan haha. Så dom ska vi knapra på här hemma. 

Ni ser själva att dagarna innan julafton bara rullar fram! Och jag känner mig faktiskt väldigt stressad över att jag ännu inte har gjort mig iordning eftersom jag måste dra ner på stan för att handla de sista julklapparna. Usch det är så väldans mycket folk på stan nu och jag hatar det! Ska bli skönt när allt lugnar ner sig. Ska lite senare belöna min kropp med ett svettigt pass på gymmet. Alla kalorier som har hamnat i min kropp denna helg ska nu bort!

 

Så mycket kärlek

Hej hej hej!

Hur mår ni? Har ni handlat klart alla julklappar? Ska jag vara ärlig så har jag inte handlat en ända (fy och skäms på mig), jag ska försöka hinna med det i veckan eller jag ska inte försöka utan jag måste. Det är ju liksom julafton om nio dagar!!! Men på grund utav tråkigheter så har jag inte haft någon vidare lust till någonting och därför har bloggen också fått lida. Hoppas ni förstår!  

Utan mina vänner (gamla som nya) och min kära pojkvän så vet jag inte vad jag hade gjort eller vem jag hade varit. Ni är så galet bra och jag hoppas ni alla vet om det!! här är ett litet collage med underbara minnen, ler för varje bild. 

 

 

Att förlora någon

Jag brukar alltid tänka att saker sker av en anledning. Saker och ting blir som det blir för att man antigen ska lära sig av det eller komma nämre någonting bättre. Men en sak som jag aldrig kommer förstå är när farfar gick bort.  

Den 8e mars 1998 tidigt på morgonen kom en tjej till världen. Den tjejen det var jag. Sen den dagen har min farfar alltid funnits där för mig. Han har hållt mig i handen, han har burit på mig i sin famn, han har tröstat mig när jag har varit rädd, han har torkat mina tårar när jag har varit ledsen och han har läst godnatt sagor (favoriten var kossan mu). Men åren gick och jag den lilla tjejen blev äldre, farfar höll mig inte längre i handen, han bar aldrig omkring på mig och han läste inte längre godnatt sagor. Men en sak slutade han aldrig med, att finnas där när jag behövde honom.

Farfar lärde mig väldigt mycket, många saker som jag inte ens tror att han vet om, att aldrig ge upp, för det gjorde han aldrig. För ca 30-40 år sedan var min farfar med om en bilolycka.Förlamad i armen var bara en av alla skador, och sen dess gick han på väldigt starka mediciner och levt med konstant värk dygnet runt. Men gav han upp? Nej aldrig. Han klagade sällan på sin värk men när han gjorde så var det hemskt att vara maktlös. Att inte kunna göra någonting, det spelade ingen roll vad jag sa, värken skulle aldrig försvinna ändå. Att se en sådan fin männsika lida är hemskt. För fin människa det var han. Han brydde sig om alla, han dömde aldrig människor, han ställde alltid upp, han var generös, han var omtänksam och ville alltid alla väl. Fler som farfar så hade denna planeten varit en bättre plats.

Men före exakt åtta månader sedan, den 31a december, en dag jag inte vill minnas. Hade jag mina sista timmar, minuter och sekunder tillsammans med min farfar. Kunde jag prata med honom? Nej, kunde han se mig? Nej. Jag hoppas bara att han kände min närvaro, att han såg på något sätt hur mycket jag grät och när jag sprang ut i korridoren och skrek. Skrik som talade för panik och rädsla.

****

För att svsluta detta inlägget ganska fort då jag inte längre kan se tangenterna. Vill jag bara säga till alla er där ute, ta ingen för givet, om det så är en flick/pojk-vän, en bästa kompis eller släkting. För du vet aldrig när sista dan är slagen. Visa din kärlek och din uppskattning, du kommer inte ångra dig. 

 

// flickan som stolt bär på efternamnet hultqvist.

 

Ett av alla tusen minnen tillsammans med min fina farfar. Norge 2013. 

Tack för allt farfar