hultqvist

Rädd för att glömma

Ni vet sådana där mickropauser man ibland kan ta mellan allt plugg? En sån där snabb paus när man tar upp mobilen för att kolla notiser från vänner, sociala medier eller bara för att kolla bilderna i din telefon. Well...en sådan paus hade jag idag när jag pluggade och det var då som ett foto av farfar dök upp. Jag började genast tänka på honom, hur han brukade låta i telefonen när jag ringde men minnet svek mig. Allt jag har kvar är känslan som hans fraser kunde ge mig. Jag blir så ledsen av att minnet har svikit mig. Farfar gick bort nyårsafton 2013, det är alltså två år sedan han gick bort. Jag vill att minnet ska vara lika klart som bilderna på min telefon. Jag vill aldrig glömma, jag är rädd för att glömma. Rädd för att kanske en dag också glömma bort känslan jag fick under och efter mina telefonsamtal med honom. Den där glädjen och leendet på läpparna han alltid gav mig. 

Å andra sidan så orkar jag inte alltid att minnas heller. Som när vi för någon helg sedan kollade på gamla filmer, jag, farmor och resten av min familj. Farfar kom i bild och jag fick på två år (730 dagar, 17520 timmar) höra hur hans röst brukade låta. Då vattnades ögonen och jag ville så himla gärna spela in allt han sa till mig bara för att starta det då och då. Men jag vet att det skulle bara förstöra mig ännu mer.

Älskade farfar, jag saknar dig<3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas