hultqvist

Farfar är det du?

Många gånger undrar jag om du tittar ner på mig och är stolt över mig, om du är stolt över vad jag har åstadkommit under mina 17 år på jorden. Ifall du stöttar mina val jag har tagit, du som är så klok. Finns du runt omkring mig utan att jag kan se dig? Är det du som styr min magkänsla? Är det du som gör att jag har växt som person och vågar mer? Är det du som visar mig vägen i livet? Är det du som har skyddat mig när jag har varit nära på att råka illa ut? Många gånger ställer jag mig dom frågorna men jag får aldrig något svar.

Du är den som vet allting om mig, det vet jag och det kan ingen säga något om, även fast jag har förändrats ganska mycket, från åren jag var fem till nu. Du kan mig in och utantill, du vet vad som gör mig glad, du vet vad som irriterar mig, du vet vad som sårar mig och du vet de rätta orden när ingen annan vet. 

Jag fantiserar ofta om saker vi aldrig hann göra, om du hade lyckats lära mig köra bil precis som du lärde mamma, hur du skulle titta på mig när jag fyller 18 och säga något i stil med " farfars flicka har blivit så stor jag minns..." och hur jag skulle springa fram och krama om dig och farmor när jag är världens lyckligaste och tar studenten. 

När livet är tufft men också när det känns oehört bra (som idag) så är det dig jag tänker på. Då ler jag lite mer, då skrattar jag lite mer, då är jag lite mer tacksam och ännu mer lycklig, det ger mig liksom en känsla av att jag lever för dig med. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas