hultqvist

Ett år utav saknad, min kära farfar

*Tidsinställt inlägg* 

Just denna dagen för ett år sedan trodde jag skulle bli kanon, jag skulle vakna, äta en himla god frukost och sen göra mig iordning för en himla bra nyårsafton tillsammans med mina vänner. Men riktigt så blev det inte, istället väcktes jag tidigt på morgonen utav min mamma som berättade att farfar är på sjukhuset och denna gången kommer han inte komma hem igen. Jag minns allt så klart, hur jag greps av panik, ilska, och framförallt smärta. Där låg jag på en luftmadrass mitt i flyttkaoset inne i mitt rum, tårarna sprutade och jag fick knappt luft men att gråta ut tillsammans med farmor som kom in o hukade sig ner på knäna för att bara kramas var det bästa. Min kära farfar, inte skulle han gå bort nu. Han fick och kunde bara inte lämna mig. Men så blev det.

Idag, 365dagar senare har jag lärt mig att hantera smärta och saknad men vissa dagar är lättare än andra. Hans telefonnummer har jag fortfarande inte raderat och kommer nog aldrig heller göra. Att radera det numret jag en gång alltid ringde till klarar jag inte av. Många gånger har tanken och fantasin fallit på hur det skulle låta om han svarade och när jag pratar med min underbara och helt fantastiska farmor lyssnar jag alltid efter farfars röst i bakgrunden, men ingenting hörs. 

Farfar, även fast du inte längre svarar när jag ringer så kommer du så länge jag lever alltid vara min favorit. 

Vid tolvslaget är det dig jag tänker på, då är det du som lyser upp himlen

"sometimes I feel my heart is breaking,

but I stay strong and I hold on 

cause I know 

I will see you again" 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas